fögha (2)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk nn

fögha fögho man , eg. fogning, fogande, sammanfogande. 1) foglighet, eftergift. " tha fiöl jerlin jnnan en fögha (föll till föga, gaf efter) " RK 1: 199 . fiöl han til fögho oc böner MB 2: 320 . " full sara til föga " RK 2: 5700 . " ib 3: (sista forts.) 4883, 4905. " 2) det som fogar sig, det som passar. thz stodh them väl til fögha (det anstod dem väl) Fr 1674 . 3) passane och lämpligt sätt att gå till väga, lämpa, sätt. juneta hafuer mz fagher fögha fangith the visso Iv 5549 . " thiänar honum til alla föghä (på allt sätt? med all höfva?) " Iv 4361 . skal hon . . . thiäna idher . . . som hon vare idhur thärna til alla fögha ib 5289. 4) skicklighet, konst? then mwr är gör til föghä (skickligt, väl) Fl 972 . 5) passande tillfälle, lägenhet. han kunne aldre fa the fögho Al 9925 . 6) måtta, måttlig storlek. hans örs thz var til fögho (måttligt, lagom) stort Fr 143 . 7) skick, lag, ställning. han gat thz komith ij the fögho (han lagade så) at the swa ower eno drogho Al 635 . Jfr ofögha, samt fogha. 1) måttlig el. hofsam man. MB 1: 112 . 2) fintlig el. slug man. thz war en fögho man Al 9913 (på båda de anf. ställena kan dock fögho fattas ss adj.).