fang (1)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk nn

fang faang ) fanga fäþerne -fäþrini ) fangaman , fanga skogher , eg. gripande, fattande. 1) famn; börda som man kan bära i famnen, fång; ss rymdmått (för hö). Jfr Falkman, Om mått och vigt 1: 457. gilt fang hö SD 5: 375 ( 1344, nyare afskr.) . ib 4: 465 (1335, nyare afskr.). Jfr famn. 2) tag, brottning, kamp. thän ffaar opta fal som adhrom biwdher fangh GO 884 . 3) det som fås från skogen. vsufructum habeant in eisdem (ɔ: silius) videlicet löf oc luuk. fang oc feagangh SD 1: 581 ( 1281) . - pl. trävirke, byggnadsvirke. hugga oc tälghia al fangin (Cod. A träwirkith 486) MB 1: (Cod. B) 563 . " läghe thz till inga fanga nythir " TB 75 . 4) medel, tillfälle, läglighet. äpte fångom vitra manna ok föreaktugha borghara (så godt vise män och omtänksamt borgfolk förmå) KS 86 (210, 94) . - Jfr anda-, ater-, barn-, fiske-, for-, ful-, garþa-, hand-, hö-, lagh-, lagha-, var-, viþer-fang.